Igår hyllade jag den ”gyllene tredjedelen”, dvs mittenperioden av graviditeten som infaller när man kommit förbi illamående, de värsta hormonsvallningarna och innan man blir tung, får ont och inte kan gå. Jag kände mig stark, frisk och absolut inte trött. Idag är jag trött, trött, trött. Känner mig osmart och oduglig. Kan inte fokusera.
Jag vill skylla på graviditeten, jag vill att nån ska säga att jag inte måste. Du måste inte jobba, köra, städa, laga, hämta, fika, umgås. Du får sova. Tack.
Semester betyder färre blogginlägg, även om man egentligen har mycket mer att skriva. Följande har jag att meddela:
- Vi är nu i vecka 15 och snart ska vi lyssna på hjärtljud (ta i trä).
- Det jag har misstänkt varit fosterrörelser, men inte vågat tro, har faktiskt varit just det. Sen en vecka tillbaka ungefär, himla mysigt.
- Häromdagen åt jag pizza med parmaskinka, sen fick jag stora listeriadarren och jag ångrar mig fortfarande. Jag tror såklart inte att det med parmaskinkan åkte med några bakterier, men den goda matupplevelsen är inte värd funderingen. Parmaskinkan får hädanefter vänta.
- Jag känner mig skyldig och dålig för att jag är trött, humörsvängig och ständigt hungrig. Som att man bara har rätt till gravsymptomen första vändan, suck. (För det är väl inte så?)
Gonatt.
I vår lilla by har det sen i juni förra året fötts 14 små pojkar och bara 4 små flickor. Vad beror denna ojämna könsfördelning på? Och betyder det att sannolikheten är större att vi ska få en pojke eller är det mer troligt att det blir en tös? Ska fundera på det en stund 
